Historien fram till 1888 2024 03 12 Bent Fridholm
Nästa 200 förväntansfulla seniorer fick under tisdagen följa med Bent Fridholm
på en tidsresa ända tillbaka till istiden med fokus på Medelpad och nuvarande
Sundsvall. Landisen låg för 10 000 år sedan tung över Sverige. Den tjocka isen,
2 400 m tjock, tyngde ner marken, som sen när isen smält undan så sakteliga
började lyfta. Från att större delen av vårt område legat under vatten är nu land-
höjningen fortfarande 1 cm/ år och kommer att vara så i ännu många år framåt..
”De tusen sjöarnas land” borde för 1 000-tals år sedan ha hetat ”De tusen öarnas
land”. Om 1 000 år kan vi mycket väl ha en landväg över till Finland någonstans i
Ångermanland/Västerbottentrakten. När inlandsisen drog sig tillbaka lämnande
den rullstensåsar efter sig. En löpte från Selångersfjärden uppåt i nordostlig riktning,
en där nu Ljungan slingrar sig och en upp över Timrå.
Allt eftersom isen försvann skapade människor bosättningar på olika platser.
För ca 1 500 år sedan fanns ett lite rike, med Högom som ”huvudstad”.
Selångerstrakten började befolkas. Havet nådde ända hit. Människorna blev
fler och till en början var flertalet jordbrukare, men så småningom utvecklades
både hantverk och handel. I början på 1600-talet var Gustav II Adolf kung, en
driftig kung, som både krigade och anlade städer. Genom att grunda en stad
kunde man få kontroll över handeln och därmed även beskatta den. De sk ”lands-
köpen” förbjöds och all handel skulle hädanefter bedrivas enbart inom stadens
gränser. Sunds vall, som sedermera blev Sundsvall, anlades ungefär där Selånger
nu ligger. Stadsprivilegierna blev klara 1621, men skrevs inte under av Gustav II Adolf
förrän 1624, alltså för precis 400 år sedan. Då bodde 35 personer i staden, men
Staden Sundsvall blev ingen succé. Tessin ritade om staden för flytt längre ut mot
havet och 25 år senare, under drottning Kristina, låg Sundsvall där de centrala
delarna av stenstan nu ligger.
Kyrkan låg till en början ungefär där Stora torget nu är, men har flyttats ett par
gånger innan den slutligen fick sin nuvarande placering 1753. Tornet var dock
inte klart förrän år 1797. Sundsvall har dessvärre härjats av stora bränder vid tre
tillfällen, den första 1721, då ”ryssen” satte staden i brand. Detta var ett led i
Rysslands härjningar på den svenska ostkusten under det Stora nordiska kriget,
som pågick 1700–1721. Härjningarna var ett sätt att tvinga Sverige till förhandlings-
bordet och ledde fram till i freden i Nystad 30 aug 1721. Hela staden Sundsvall
brändes ned utom kyrkan. Staden återuppbyggdes dock mycket snabbt med i
stort sett bara låga trähus. Kyrkan flyttades och byggdes upp på nästan den plats
där Adolf-Fredrikskyrkan ligger idag. Dessvärre var det en felkonstruktion med allt
för svaga stödmurar och därför skulle det dröja innan den kunde tas i bruk.
1803 började det brinna hos en urmakare på Norrmalm och på grund av vind och
långvarig torka fick elden fäste och spred sig snabbt över till Sundsvall vars stads-
kärna brann ner. Staden byggdes upp på nytt, men nu hade en ny era för staden
inletts genom sågverksindustrin och med den skeppsvarv. Staden växte ut men…
1888 började det brinna i en byggnad vid Selångersån. Även då spreds sig elden
snabbt i den hårda vinden och i stort sett hela Sundsvall lades i aska och ca 9 000
människor förlorade sina hem. Ur askan av den stad som en gång varit steg så
småningom stenstaden opp och Sundsvall fortsatte att växa i rikedom och omfattning.
Ingrid Wallin