C-G Karlsson tisdag 7 november Bio Drakstaden
C-G Karlsson har en gedigen bakgrund som filmrecensent och medverkar i
poddradiokanalen ”Everdahl & Karlsson Film TV”. Hos oss gjorde han en öm-
sint analys av Vittorio De Sicas film Cykeltjuven från 1948, som vi först hade
tittat på. Filmen vi såg var en restaurerad kopia av bra kvalitet vad gäller bild
men något sämre vad gäller ljudet, som nog var det ursprungliga ljudspåret.
Cykeltjuven är egentligen en felaktig filmtitel eftersom den bör heta ”Cykel-
tjuvarna”, vilket man förstår när man sett filmen. Filmen tillhör genren neo-
realistiska filmer där man försöker beskriva verkligheten så nära som möjligt
och gärna utifrån mindre bemedlades perspektiv. Tidigare italienska filmer
hade varit inspirerade av Hollywood och återspeglade så gott som alltid den
rika världen. I denna och i filmen ”Rom öppen stad” av Roberto Rossellini vill
man att filmerna skulle bli så realistiska som möjligt och använde sig av
amatörskådespelare som spelades in i vanlig miljö alltså inte någon studio-
inspelning. Cykeltjuven spelades in i Rom.
C-G Karlsson berättade hur man lyckades att besätta huvudrollerna, pappan
Antonio och sonen Bruno. En amerikansk finansiär önskade att huvudrollen
skulle ges till Cary Grant vilket inte var möjligt för regissören. I samband med
en kommande audition för rollen Bruno följde fabriksarbetaren Lamberto
Maggiorani med sin son som stöd. De Sica såg sig se ”Antonio” i kön av för-
äldrar som var där med sina barn. Lamberto övertygades att ta sig an rollen,
men hans som blev inte Bruno. Man hittade inte någon Bruno alls och började
spela in filmen utan Antonios son. I samband med en stadsmiljöinspelning stod
en liten kille och tittade på. Det var Enzo Staiola, som från den stunden skulle
bli Bruno för alltid. Man kan i filmen se hur han ändras i sitt förhållande till pappan
Antonio, från den beundrande sonen till den besvikne och bedragne grabben
som sett faderns helgongloria falla.
C-G Karlsson lyfte fram åtskilliga exempel från filmen som varit stilbildande och
påverkat många senare filmskapare. Han liksom de flesta uttrycker beundran över
hur man som regissör kan få personer som aldrig stått framför en kamera att agera
som om de aldrig har gjort något annat.
Göran Wallin