Katarina Gidlund, professor MIUN 2025 10 07
Katarina Gidlund började sina universitetsstudier med sociologi, men började fundera över vad som hände med våra arbetsplatser, när IT på 1960-talet började göra sitt intrång. Det fick henne att byta disciplin till informatik och inom detta område disputerade hon sedan i Umeå. Katarina har och har haft flera både nationella och internationella uppdrag som forskare, lärare, analytiker och rådgivare angående vad digitalisering gör med oss människor och vårt samhälle, hur vi värderar teknik och i vilket sammanhang vi använder oss av digitalisering. Det läggs enormt mycket forskningspengar på utveckling av tekniken – 42 miljarder kronor! Misslyckandefrekvensen av alla satsade pengar är 87%, vilket man brukar kalla produktivitetsparadoxen. De forskarpengar som satsas på hur vi värderar digitaliseringen är en bråkdel av vad som läggs på teknikutvecklingen.
Var bestäms om digitalisering och vilka sitter med i de olika konstellationer som beslutar? I regel är det tekniker och ekonomer som bor och lever i Stockholm, som utvecklar tekniken, utan att det parallellt eller samtidigt forskas om vilken samhällsnytta och vilket värde, som ska tillskrivas det tekniska, inte heller hur digitaliseringen passar in och värderas i lands- och glesbygd.
Att vara ansvarsutkrävare för det som sker, framför allt det som inte blir så bra, 87% av 42 miljarder, är inte så svårt, men att hitta ansvarsbärare i detta sammanhang är inte så lätt. Det skylls så gott som alltid på ”någon annan”.
Digitalisering kan vara både avlastande och underlättade, MEN det genererar inga skattepengar. Därför måste vi skaffa oss förmåga att kunna värdera digitala verktyg, så att vi får ett samhälle, anpassat för oss alla och där vi alla får plats.
Ingrid Wallin