Lisa Röstlund torsdag 5 februari 2026
Som grävande journalist med biokemisk kompetens i botten har Lisa granskat flera projekt som haft betydelse för både miljö och klimat, bla Karolinska institutet, Lundins oljebolag och de svenska skogsbolagen. Det senare har hon skrivit om i sin bok ”Skogslandet”.
Nu var fokus på Norge, där Lisa i sin nya bok ”Norgeparadoxen” menar att Norge som arbetar mycket för att främja de mänskliga rättigheter i världen samtidigt gasar på i oljeindustrin vilket kan uppfattas som ett hyckleri. Det är oftast de fattiga länderna som drabbas av de negativa konsekvenserna från oljeindustrin.
Norges oljeproduktion är mycket omfattande och är den 12:e största oljeproducenten i världen och den 8:e största gasproducenten. Den norska oljeverksamheten släpper ut 500 miljoner ton CO2 per år, varav 45 miljoner ton i Norge, alltså merparten i andra länder utanför Norge. I debatten pratar man ofta om att Norge är ett föregångsland, eftersom ”det är Norge som har den bästa tekniken”. Man vill fånga upp CO2 vid i samma omfattning som man tar upp olja. Man kyler ner CO2 till flytande form och pumpar sen ner det i havsbottnen för lagring, men detta har aldrig fungerat i storskalighet, vilket gör att koldioxiden ändå kommer ut i atmosfären. Det statliga oljebolaget Equinor har uppmanats av regeringen att öka investeringarna i prospektering och produktion för att bromsa den förväntade nedgången i produktionen. Equinor prospekterar nu i nya oljefält bland annat vid Berings hav och i havet utanför både Storbritannien och Argentina.
Equinor har också byggt en hel del havsbaserad vindkraft, ofta i närheten av en oljeplattform, så att den producerade elen kan används för att pumpa upp olja, vilket man då menar minskar CO2 i atmosfären. IAEA menade år 2021 som svar på detta att om vi ska klara klimatmålen, kan vi inte öppna några nya oljefält.
Greenpeace tillsammans miljöorganisationen Natur och ungdom stämde i fjol norska staten för att de öppnat nya oljefält, som inte föregåtts av någon miljökonsekvensbeskrivning, alltså inte beaktat miljö- och klimateffekterna. Miljöorganisationerna fick rätt i tingsrätten, hovrätten dömde annorlunda och Högsta domstolen skickade tillbaka ärendet till hovrätten, där det nu ligger för avgörande om det finns laglig möjlighet att stoppa eller pausa arbetet på de aktuella oljefälten.
Lisa återkom flera gånger till Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, som pratar om ”Livets korridor”, att världen nu är på väg ut ur livets korridor. Under de senaste 3 miljoner åren har den globala årsmedeltemperaturen legat på ungefär 14 grader med små variationer. Nu är vi 1,5 grader över.
Fossilfria bränslen blir inte längre bara en klimatfråga utan också en fredsfråga. Olja, kol och naturgas är en källa till väpnade konflikter, vilket vi tydligt kan se i världen.
Petro Ladies Club är en organisation i Norge, med säte i oljehuvudstaden Stavanger som har till syfte att öka andelen kvinnliga toppar i oljeindustrin, som idag ligger på 20%.
I Norge ser man mycket lite av ifrågasättande och diskussioner kring dess oljeutvinningar runt om i världen, antagligen beroende på att Norge som land och alla dess medborgare får alla del av inkomster från oljeindustrin, som stora bidrag till forskning, stora statliga pensionsfonder, full kostnadstäckning för mässor och galor och utdelningar av olika slag till företag, som på olika sätt har anknytning till oljeindustrin.
Protester förekommer i Norge såväl som i många andra länder, men de har väldigt svårt att få genomslag. Forskare protesterar, men har svårt att göra sig hörda, eftersom alla norrmän i olika mån gynnas, och politiker har svårt att, eller kanske inte vill, hugga av den gren de sitter på. Man pratar inte om oljan i kritiska termer i Norge. Många experter växlar mellan jobb på Regeringskansliet, myndigheter och oljebolag eller anknytningsbolag.
Lisa avslutar sin föreläsning med att försöka ingjuta hopp i åhörarskaran. Vetenskapligt sett går det att stoppa den nu negativa utvecklingen, men det kräver en aldrig skådad förändring överallt och hos alla. Vi måste kämpa mot instinkten att det ska vara trevligt hela tiden. Historiskt sett har det ofta varit gräsrötter, som skapat förändringar. Det finns journalister, forskare, gräsrötter med flera runt om i världen som på olika sätt samarbetar och söker diskussion och förmedlar information kring hur illa det står till med vårt jordklot, och att vi måste agera nu. Ofta har det räckt med en ihärdig minoritet för att få saker att hända, men det krävs att varje individ och stat tar sitt ansvar.
Ingrid Wallin